Tillbaka i vardagen efter semestern och både jobb och studier idag. Jag går tredje kursen i kreativt skrivande på Linneuniversitetet och kämpar med en uppgift, att skriva en 10-12 sidor lång essä om skrivande. Det kan kännas som att vandra över en oöverstiglig bergstopp som ska bestigas trots hagel och blåst. Idéerna som tidigare flödade fritt tycks nu vara inlåsta bakom en ogenomtränglig fängelsemur omgiven av taggtråd. Man sitter där, stirrar på det tomma papperet, och hoppas att inspirationen ska dyka upp som en räddare i nöden. Men istället växer frustrationen och sidantalet ligger fortfarande på noll med några få ord nedpräntade.
Problemet är inte bara att komma igång, utan också att hålla uppe tempot. Varje mening känns som en kamp mellan hjärnan och tangentbordet. Tankarna snurrar: ”Vad är det egentligen för fundering inom skrivande som jag vill väga för och emot?”, ”Har jag tillräckligt med stöd för och emot den fråga som ska diskuteras?” och ”Hur ska jag fylla alla dessa sidor utan att riskera att upprepa mig?” Pressen att leverera något som både är välformulerat och genomtänkt gör inte saken lättare.
Dessutom verkar tiden alltid rinna iväg fortare än vanligt. Plötsligt är deadline farligt nära, och stressen förstärker självklart skrivkrampen. Lösningarna är sällan enkla: ibland hjälper en promenad, ibland att prata med en vän, men ofta känns det som att enda vägen framåt är att tvinga sig själv att skriva även om det känns trögt. Och kanske är det där jag behöver acceptera processen, även när det känns omöjligt att ta mig över berget så gäller det att fortsätta försöka gå framåt genom hagelskurar och blåst.
Jessika Lilja 